Nu på väggen i min heliga hörna: Bancroft Borg Personal. Det var racketmodellen som Björn Borg exklusivt spelade med i USA och Japan åren 1975-79 (i europeiska turneringar som på Roland Garros och i Wimbledon var det Donney som gällde).

Den läckra racketen är i perfekt nyskick och har därtill ett Borgblått ”B” målat i strängningen. När modellen såldes på marknaden under 70-talet var det annars med ett svart ”B”. Kan man bli gladare som samlande tenniskonnässör?

Den 5 juli 1980 utmanade John McEnroe sin rival Björn Borg om mästartiteln på All England Club i Wimbledon. Det blev en legendarisk batalj i fem set, inte minst minns vi det nervknäckande tiebreaket i fjärde som McEnroe efter långt om länge vann med 18–16 (”Det är roligt med spänning. Men den här spänningen är nästan obehaglig”, utbrast SVT:s kommentator Bengt Grive under tvekampen).

Men det räckte inte. Borg kom iskallt tillbaka, avslutade matchens sista kapitel med 8-6 och kunde lyfta Wimbledonbucklan på centrecourens gröna gräs för femte gången. Surt för McEnroe, som ändå spelat gudabenådad tennis med sin Wilson Jack Kramer Pro Staff i vänsterhanden.

Den racketmodellen tillhör nu samlingen hemma på Långö, ett utsökt exemplar i nyskick att låta ögonen njuta av. Det är sånt som gör livet värt att leva! Att Björn Borg också använt racketen, när han vann Kungens Kanna 1971, gör förstås inte saken sämre.

Den fjärde juli 1981 blev det favorit i repris för Wimbledonpubliken, Borg ställdes åter mot McEnroe i finalen. Men denna gång hade amerikanen bytt racket till Dunlop Maxply Fort. Och det var med detta vapen som Björn Borg detroniserades från tennistronen med setsiffrorna 4-6, 7-6 (7-1), 7-6 (7-4), 6-4.

Tja, vad vore då ett anständigt tennishushåll utan en MaxPly Fort? Naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att införskaffa även denna modell att stoltsera med hemmavid. Exemplaret är i nyskick och ger en berusande förnimmelse om tiden när gudarna fortfarande duellerade på gräs, grus och hardcourt.

Jovisst, nog är det något glamoröst över svunna tiders tennisracketar, dessa eleganta och svårartat nostalgiframkallande artefakter från den vita sportens gyllene era. En racket i trä vore för mig naturligtvis hopplös att spela med idag, om man ens skulle tänka tanken. Men varför göra det?

Ett vackert, välvårdat exemplar anno dazumal har snarare karaktären av ett konstverk – som mitt senaste förvärv till samlingen: Dunlop MaxPly McEnroe. Modellen kom 1982 och var den sista träracketen som John McEnroe använde (bland annat i det årets Wimbledonfinal mot Jimmy Connors). Nästföljande säsong, 1983, tvingades även McEnore böja sig för utvecklingen och börja spela med en modern grafitracket (Dunlop Max 200G i hans fall).

För allas vår ”superbrat” var skiftet inte helt lyckligt. Han fortsatte spela fantastisk tennis säsongen 1983, och i synnerhet 1984 då hans segerstatistisk i singelmatcher på touren blev närmast överjordiska 82-3! Ändå hade något väsentligt gått förlorat med grafitrevolutionen, tyckte McEnroe.

I sin självbiografi Serious (2002) menar han att träracketen borde göra comback i proffstennisen:

A return to wooden rackets would be a huge improvement for professional tennis. The biggest change in the game in last twenty-five years – the replacement of wood by graphite – has been a bad one. I happen to think that wooden rackets are beautiful aesthetically and purer for the game.

Look at baseball: Kids start with aluminium bats in Little League, than move on to graphite or Kevlar or whatever in college, and then – and only then – if they make it to the majors, do they get to use those beautiful wooden bats that require greater expertise for success.

Why not do the same in tennis? I think it looks great to have a little wand in your hand, instead of some ultra-thick elub big enough to kill somebody with! Wood, to me, has glamour. You need strategy and technique. Tennis, these days, is sadly lacking in all those things. It’s all (as David Bowie said) Wham, bam, thank you, ma’am.