Gyldene bubblor: Dom Pérignon 2017

2609 kronor på Systembolaget.

En champagnekällare utan Dom Pérignon? Det vore som en monarki utan kronjuveler. Ingen champagne är mer ikonisk, ingen champagne har sådan air av elegans, flärd och glamour. Att köpa ett par buteljer till hushållets förråd av mousserade ädeldrycker må kosta en slant.

Men då garanteras man också något av det yppersta som den stolta Champagne-regionen kan uppbringa. Den investeringen är naturligtvis väl värd att göra för varje livsnjutare med självrespekt. Ty som Oscar Wilde sa: “Pleasure without champagne is purely artificial”.

Bakom det prestigetunga varumärket Dom Pérignon står det stora, världsberömda champagnehuset Moët & Chandon med säte i Épernay och som ägs av det franska lyxkonglomeratet LVMH Moët Hennessy Louis Vuitton.

Dom Pérignon produceras enbart som exklusiv årgångschampagne. Den allra första årgången var från 1921, vilken Moët & Chandon släppte på marknaden 1936. Namnet på champagnen är förstås en hyllning till benediktinermunken Dom Pierre Pérignon (1638-1715) på klostret i Hautvillers. Han var synnerligen flitigt verksam både i vingården och i vinkällaren, närmast besatt av att framställa det bästa vinet som tänkas kunde.

Hautvillers kallas ibland för champagnens vagga. Inte för att Dom Pierre Pérignon uppfann champagnen. Men han spelade en mycket betydelsefull roll i att utveckla tillverkningsmetoderna. Tack vare honom skedde en remarkabel kvalitetshöjning av det bubblande vinet från Champagnedistriktet. Det gav eko: vid solkungen Ludvig XIV:s franska hov blev champagne snart den hippaste drycken i salongerna. Och på den vägen är det.

Den årgång av Dom Pérignon som jag införskaffat för lagring i Långökällaren är från 2017 och presenterades på marknaden i våras till lysande recensioner. Vinpublikationen Vinous gav årgången 97 poäng av hundra och skrev entusiastiskt: ”the 2017 is a Champagne of textural richness and resonance above all else. Its creamy, voluptuous contours are so inviting”.

Dock var 2017 ett tufft år för odlarna i Champagne med kraftiga skyfall som ödelade stora delar av skörden. Men Dom Pérignon stod pall för utmaningen. Med en druvblandning av 61 procent chardonnay och 39 procent pinot noir från utvalda Grand Cru-byar – samt som alltid från Dom Pierre Pérignons Premier Cru-klassade Hautvillers – producerade man en liten men naggande god årgång. Faktiskt den minsta vintageupplagan av Dom Pérignon som någonsin tillverkats.

Det är alltså ett hett tips att lägga vantarna på en eller flera flaskor om plånboken tillåter!

Champagne är civilisation

Fredag på Långö. Avnjuter i stilla kontemplation en liten butelj Pol Roger Brut Réserve, husets standard NV, en excellent avvägd blandning av chardonnay, pinot noir och pinot meunier – en flytande smakpoesi av förädlade druvor som mognat under månsvala nätter och solsmekta dagar i det nordliga franska distriktets karaktäristiskt gudagivna kritvita jordmån. Ack, varför skola människor träta? Det finns ju champagne, för bövelen!

”Vinet var ett av de första tecknen på civilisation som framträdde i mänsklighetens liv. Det finns i Bibeln, det finns hos Homeros, det skimrar över historiens alla sidor och spelar in i snillrika människors öde. Det ger mod åt dem som vet att hålla måttan men bestraffar dem som dricker utan hämningar.”

– Georges Duhamel, författare och ledamot av Franska Akademien, 1946.

Höstpromenad i Bastasjö

Att gå, att vandra; i rörelsen finns en glädje. Icke minst i oktober, som är en skön månad att sträcka på benen ute i den robust, höstfriska naturen. Syrran och jag tog oss till Bastasjö, friluftsområdet strax norr om Karlskrona och avnjöt en halvmils rask promenad genom vederkvickande scenerier. Svårare än så behöver inte en lyckad söndag vara.

Gyldene bubblor: Roland Champion Special Club Grand Cru 2021

579 kronor på Systembolaget.

Att handla champagne är nödvändigt. Inte sällan om hösten som nu. Håll gärna koll på Systembolagets tillfälliga sortiment där det kan dyka upp intressanta objekt. Själv har jag väntat på släppet av Roland Champion Special Club Grand Cru 2021. Och några flaskor har denna dag precis hittat hem till min egen champagnekällare på Långö.

Detta är en odlarchampagne från Chouilly, den största av de totalt 17 Grand Cru-klassade byarna som finns i Champagne. Chouilly ligger i norra delen av distriktet Côte des Blancs. Chardonnay är den helt dominerande druvan på vingårdarna här.

Roland Champion Special Club Grand Cru 2021 är följdaktligen en blanc de blancs, alkoholhalten är 12,5 procent. Producenten är ett mindre familjeägt champagnehus. Anfadern André Champion började odla druvor i Chouilly 1929, dock för att säljas vidare. Det var hans änka Simone som skapade det egna märket 1942, som då hette Veuve André Champion.

Den etiketten försvann 1972 när Simone avled. Sonen Roland fortsatte driva champagnehuset under det nya namnet Champagne Roland Champion. Efter att Roland Champion gick bort 2005 är det hans son François som tillsammans med döttrarna Carole och Clémence basar för verksamheten.

Familjens vingårdar omfattar 14 hektar. Förutom att odla chardonnay i Chouillys kalkrika jordar, odlar man även druvsorterna piont meunier och piont noir i champagnebyn Verneuil, belägen på högra sidan av Marnedalen. Sammantaget producerar man 80 000 flaskor om året.

Beteckningen Special Club skapades 1971, då ett tiotal små champagneproducenter förenade sig för att utmana de stora husen. Det är bara medlemmar i föreningen Club Trésors de Champagne som får använda beteckningen, de måste hantera champagnen hela vägen från odlad druva till färdig flaska, och drycken ska återspegla det absolut bästa i hantverksmässig årgångskvalitet som producenten förmår att frambringa.

Champagnen blindtestas av en oberoende expertpanel innan godkännande, två gånger till och med – först med basvinet, sedan efter flera års lagring. Det är höga krav. Men så vill vi champagneälskare också ha något i glaset som ger den där förhöjda upplevelsen som Marlene Dietrich talade om: ”Champagne makes you feel like it’s Sunday and better days are just around the corner”.

Marlene Dietrich 1930.

Eftervandringsdrinken: Rob Roy

Vad kan smaka bättre efter en vandring längs Prins Bertil stig i Halmstad, följt av en lång tågresa till Karlskrona och en promenad från örlogsstadens station på sena kvällskvisten till Långö? I mitt hideway på ön tar jag en varm dusch, byter om till engelsk rökrock och blandar den klassiska favoritdrinken från The Gilded Age.

Rob Roy, en vassare variant av Manhattan, lär ha skapats av en bartender på lyxhotellet Waldorf (som senare blev Waldorf Astoria) i New York hösten 1894. Detta för att uppmärksamma New York-premiären av Reginald De Kovens och Harry B Smiths operett Rob Roy den 29 oktober samma år, en föreställning som givetvis handlade om den legendariske skotske folkhjälten Rob Roy MacGregor.

Historien är ofta upprepad och kanske sann. Men den låter tillräckligt bra i mina öron för att undslippa djupare källgranskning. Något av cocktailens skimmer riskerar annars att gå förlorad, vilket menligt kan inverka på upplevelsen.

En väl balanserad Rob Roy består enligt mig av 6 cl skotsk whisky, 3 cl söt vermouth och 3 stänk Angostura bitter. Häll ingredienserna i en shaker fylld med is, men skaka inte! Rör istället runt med en lång sked. Sila drycken i ett kylt coupeglas, garnera med ett körsbär och avnjut i den sofistikerade harmoni som är oss förtjänt efter ett skönt vandringspass.

Till fots längs Kattegatt

Kamrater! Vi befinner oss nu i Hallands förnämliga residensstad och här vid Nissan skådar vi Halmstad slott anno 1619, som länets dåvarande danske renässanskung Christian IV bebodde när han var i krokarna. Halmstad slott markerar också startpunkten för Prins Bertils stig. Den tänkte jag att vi skulle vandra en bit på denna vackra oktoberlördag.
Ah, härliga Kattegatt med sina friska vindar och rullande vågor! Efter 1,5 kilometer på Prins Bertils stig har vi kommit till Västra stranden och kan njuta av kusten i fulla drag. Hela leden är 18 kilometer lång och sträcker sig från centrala Halmstad till Tylösand och vidare mot Möllegård.
Prins Bertil (1912-1997) gillar vi förstås. Han var ju hertig av Halland och bland annat matglad polare med hovtraktören Tore Wretman. På bilden ser vi honom vid sin Villa Solgården i Tylösand där han tillbringade många somrar i högönsklig välmåga.
Vi traskar vidare och når naturreservatet Aleskogen, en av landets fågelrikaste platser. Den gamla alsumpskogen med kärr och buskvegetation gör stället idealiskt för våra bevingade vänner.
Sol, värme, hav och grönskande natur. Är det verkligen oktober?
Jansa brygga, som med sina 250 meter är Halmstads längsta.
Och här har ni mig vid bryggans ände, en kvarts kilometer ut i Kattegatt. Piren används frekvent som badbrygga under somrarna. Nog blir man sugen på ett dopp!
Vandringen fortsätter till Långenäsudden.
Bland enbuskarna på Långenäsudden döljer sig ett klapperstensfält. Stenarna rullades runda av havet för flera tusen år sedan. Strandlinjen höjdes sakta efter att inlandsisen drog sig tillbaka, med resultat att stenarna hamnade på torra land.
Efter cirka 8,5 kilometerns vandring har vi nått småbåtshamnen i Grötvik.
Grötvik är slutdestinationen på dagens vandring. Beklagar om jag gör er besvikna, men här måste jag vända apostlahästarna åter mot Halmstad centrum eftersom jag har en tågtid att passa.
Jag tackar således för mig. Men innan vi skiljs åt vid Kattegatts ljuva kust, så lovar jag att resterande del av Prins Bertils stig mot Tylösand och Möllegård ska vandras inom en förhoppningsvis snar framtid. Hit vill man frestande gärna komma tillbaka. På återseende!

Gyldene bubblor: Nicolas Feuillatte Blanc de Blances 2020

399 kronor på Systembolaget.

”Too much of anything is bad, but too much Champagne is just right”, konstaterade F Scott Fitzgerald. Vem är väl jag att ifrågasätta författaren bakom Den store Gatsby? Självklart kan man aldrig få för mycket champagne. Med ett rikligt förråd i beredskap står man sig stark genom livets växlande med- och motgångar.

Senaste tillskottet i min champagnekällare är några buteljer från Nicolas Feuillatte, Blanc de Blances årgång 2020. Den är enbart gjort på chardonnay och alkoholhalten är 12 procent. Jag har faktiskt aldrig druckit något av denna tillverkare innan. Men champagnen bör nog vara okej om den dög åt Jackie Kennedy, Lauren Bacall, Aristotle Onassis och Sophia Loren – bara några av de prominenta vänner som Nicolas Feuillatte i egen hög person hade i sin kundkrets.

Nicolas Feuillatte (1926-2014) var en fransk affärsmän, som efter andra världskriget begav sig till New York och blev en förmögen importör av kaffe och kakao. I början av 70-talet tog han över vingården Domaine de Bouleuse nära Reims och lanserade sin egen champagne 1976.

Tio år senare, 1986, köptes varumärket av Centre Vinicole de la Champagne – ett odlarkooperativ som grundades 1972 av Henri Macquart (1914-2005), en legendarisk profil som hängivet arbetade för att samla vinodlarna, trygga deras ekonomi och stärka regionen Champagnes ställning.

Nicolas Feuillatte må vara det yngsta av de stora champagnehusen. Men kooperativet med sina cirka 5000 odlare har onekligen varit väldigt framgångsrikt. På den franska hemmamarknaden leder Nicolas Feuillatte överlägset sett till försäljningsvolym, och globalt ligger man på tredje plats bland konkurrenterna.

Stenhuggarleden runt

På valsöndagen besöker vi kära Tjurkö för en promenad längs Stenhuggarleden. Den tar sin början vid Restaurationshuset som förr utgjorde det gamla stenhuggarsamhällets centrum med handelsbod, bageri, bryggeri, matbespisning, samt tillhåll för läkare och präst.
Vid den tidigare utskeppningshamnen skymtar Karlskrona i fjärran. Stenhuggeriet på Tjurkö startade i industriell skala på 1860-talet och det mesta av den blekingska graniten gick på export till den tyska marknaden.
Lotta och Charlie vid Storbrottet Vrålebo.
Stenhuggarleden är bara 1,5 kilometer lång. Men sträckan bjuder, mitt ute i skärgården, på ett säreget, suggestivt kulturhistoriskt landskap, sårigt och kargt.
Stenhuggeriet på Tjurkö hade sin storhetstid decennierna innan sekelskiftet 1900. Då bodde omkring 1200 människor på ön, de flesta med anknytning till den hårda och slitsamma näringen. Verksamheten drabbades av ett tungt slag med första världskriget utbrott 1914, då exporten till huvudmarknaden i Tyskland försvann. Stenhuggeriet förde sedan en tynande tillvaro. 1956 var sagan definitivt all.
Stenslipers i marken vittnar om en tidigare järnväg.
En stenhuggarbod, vari arbetare knackade gatsten och fick någorlunda skydd för väder och vind.
Krutboden, där det brukade förvaras svartkrut som laddades i borrhålen. Olyckor, därtill med dödlig utgång, var dessvärre inte ovanliga när det sprängdes i berget.
Tillbaka vid Restaurationshuset och därmed har vi gått varvet runt.
En nöjd vandrare som gillar Tjurkö skarpt!